Historik
Palmträdet 7 är fastighetsbeteckningen för den byggnad som utgör Brf Palmträdet 96-21. Det är den del av kvarteret Palmträdet som begränsas av gatorna Sveavägen, Kungstensgatan, Luntmakargatan och Rehnsgatan. Beteckningen Palmträdet förekommer för första gången på stadsingenjören Petrus Tilleaus karta från 1733 över Stockholm. Trakten hade då en lantlig prägel och kvarteren fick trädgårdsnamn, Palmträdets exotiska namn avviker mot de intilliggande kvarteren Apelträdet och Blompottan.
Planerna på en bred aveny från Gustav Adolfs torg till Brunnsviken fanns redan på 1600-talet och togs åter upp i Albert Lindhagens stadsplaneförslag från 1866. Vid denna tidpunkt krävde enorma folkökningen i Stockholm en nyexploatering och när Nedre Norrmalm var helt bebyggt sökte man sig ut över Adolf Fredriks och Johannes församlingar. Sveavägen skapades 1910-1920 genom en sammanslagning av Stora och Lilla Badstugatan med mellanliggande kvarter då gatunivån höjdes till nuvarande nivåer. Rehnsgatan fick sitt namn 1883 av bryggaråldermannen Johan Eriksson Rehn. Sistnämnde köpte i slutet av 1600-talet en stor tomt norr om denna gata och byggde där en egen kvarn.
Det enhetliga kvarteret Palmträdet uppfördes mellan åren 1898 och 1904. Arkitekten Isak Gustaf Clason ritade först Palmträdet 5 och 6 (Sveavägen 92 och 94), följt av Palmträdet 8 (Luntmakargatan 81/Rehnsgatan 19). I samma stil uppfördes Palmträdet 7 (Sveavägen 96/Rehnsgatan 21) efter arkitektfirman Dorph & Höögs ritningar. Fastigheten uppfördes med följande lägenhetsstorlekar: 4 rok samt jungfrukammare, 2-3 rok samt dubbletter. Under åren 1903–1907 ritade Dorph & Höög runt 250 hus, varav de flesta i Vasastan och på Södermalm. Till Dorph & Höögs kända skapelser hör Butterickshuset på Drottninggatan 57 (1908–1910) med sin för tiden avancerade affärsfasad med stora burspråk i glas. Firman stod även för ritningarna för det stora S:t Erikspalatset med sitt pampiga torn vid S:t Eriksbrons sydvästra fäste (1906–1910).
